Uppgift!
Välj sen om du vill skriva om Pauls möte med Gerard Duval, eller något annat möte mellan männsikor i boken.
Beskriv mötet och hur du uppfatatr stämningen i det.Förändrar mötet någonting? Vad händer sen?
Till sist en liten betygssättning av bokens innehåll o språk!
-Kommentera gärna andras inlägg, kom tilbaks till sidan o blogga!
Lycka till alla unga författare med gamla pseudonymer!
Nu är det bara att börja!
"Strinberg"
kap 10:"det är besvärligt att döda en lus i taget"
kap 11:"jag vet att du vill bara trösta mig"
kap 12:"Det är mörkt jag trevar längs sängkanten
och försöker hala mig ned försiktigt".
Tolking !
Kap 10:dom tycker väl att det är jobbigt att döda
en fter en i taget.
Kap 11:om Paul bara hade berättat sanningen om hur kemmerich dog så skulle det ha blivit en lättnad för hans mamma så jag tolkar att paul inte sa sanningen utan ljög.
Kap 12:Att han borde kanske vara mer försiktig så
att inte han ramlar eller bryter något.
Pauls möte med kemmerich mamma
Han bestämde sig för att träffa Kemmerich mamma innan han skulle åka , men när han träffar henne
så börjar hon fråga om hur kemmerich dog och kriget.Paul ljög för henne om kemmerich och sa att
han dog en normal död(men det stämde inte),och då säger mamman att hon inte tror på honom,hon vill också att han ska säga sanningen.
men då övertygar paul att han dog så.
Jag uppfattar det som en väldigt dålig stämmning eftersom att han kan inte ens säga sanningen!
kemmerichs mamma tror på honom och Paul åker tillbacka till fronten.
Betygsättning av boken:
Jag tyckte att boken var sådära den var väldigt jobbig att läsa efter ett tag kunde den till och med bli långtråkig.Men den var ok för att ändå
beskriva första världskriget och vilka vapen som dom hade på den tiden.
språket var för gammaldags och det fanns ord och
ordspråk som man inte hade hört talas om och vissa
ord var obegripliga.
”Jag tittar på henne, hon är ung och fräsch, nytvättad och fin som allt här, man kan inte fatta att det inte är bara för officerare, man känner sig inte hemmastadd och tycker sig på något sätt vara utsatt för ett hot”
Jag tycker att det är en bra beskrivning på hur hemskt det var i skyttegravarna eftersom att Paul blir så chockad över att se vita lakan och rena sköterskor. Han har glömt bort hur det är att leva ett normalt liv. För honom är det nu en vana att inte sköta hygienen, sova i en säng m.m.
”- Tyskland blir väl snart tomt”
Jag tolkar det som att kriget är väldigt nära sitt slut, landet har förlorat många man och de återstående har inte mycket hopp eller kraft kvar.
”När man vände på honom såg man att han inte kunde ha pinats länge – hans ansikte hade ett så behärskat uttryck att det nästan tycktes som om han varit nöjd med detta slut”
Paul var nog väldigt trött på allt som kriget fört med sig och kände att han inte skulle kunna anpassa sig till resten av civilisationen. Han hade inga förhoppningar inför framtiden och heller inget att se framemot, dessutom hade han förlorat många vänner som funnits med honom under den svåraste tiden i hans liv så han fick på sätt och vis ”ro” när han dog.
Paul och Gerald träffades i en grop på slagfältet. Paul låg med ansiktet i leran och spelade död när han närmade sig. Paul högg då fransmannen så att han blev svårt skadad.
Under det ögonblicket när Paul såg skräcken i Geralds ögon och insåg att det faktiskt var en människa precis som han själv, trots att de var fiender, så ångrade han vad han gjort och försökte plåstra om fransmannen. Under tiden som Gerald blev allt svagare hasplade Gerald ur sig massor av löften om att hälsa till hans familj – allt för att gottgöra vad han gjort.
Det slutade med att Gerald dog. Paul kände sig rätt nedstämd efter händelsen och började då fundera på hur onödigt det var med kriget och att fienderna faktiskt var människor de också med familjer som väntade hemma på dem och som var oroliga över dem.
Jag tyckte faktiskt att boken var bra! Den beskrev hur hemsk situationen i skyttegravarna var och man fick en uppfattning om vad kriget egentligen innebar samt vad det ledde till.
Jag tror inte riktigt man tänkt på soldaterna som riktiga individer när man läst historieböcker utan mer som ett tal som beskriver hur många som dog eller överlevde. I Västfronten Intet Nytt får man verkligen läsa om vänskapen som stärkte dem under krigets gång och hur starka deras band blev. Det får mig att tro att vänskap verkligen förstärks då man befinner sig i samma svåra situation.
Språket var dock en aning svårt och i vissa sammanhang var det svårt att förstå vad som menades. Det var även svårt att tolka vissa meningar. Men jag tycker att boken i helhet var fin men även sorglig.
Och så en fråga till Grusenberg ”Strinberg” :
Tyckte du att Paul gjorde rätt i att ljuga för Kemmerich mamma eller skulle han berättat sanningen?
"Sitat"
Kap 10:"Jag är ung, jag är tjugo år gammal; men jag känner inget annat av livet än förtvivlan, döden, ångesten och det nära sambandet mellan de galnaste ytligheter och avgrunder till lidande"
Jag tolkar det som att Paul tycker att han har slösat bort hela sin ungdom på ett grymt och hämskt lidande. Han känner inget för livet längre. Han vet ju inte längre hur det är att leva ett vanligt och normalt liv utan allt elände med kriget. Det måste samtidigt vara jobbigt att få leva resten av sitt liv och ständigt bli påmind om hur hämskt allt dödande och plågande har varit under den tiden man var med i kriget. För det måste ha varit många runt om kring som har frågat hur livet under kriget var, och då tvingas man berätta om det om och om igen. På så sett glöms det aldrig bort.
Kap 11: Vi är soldater och först i andra hand på ett sällsamt och skyggt vis ännu enskilda människor"
Jag tolkar denna mening som att på slagfältet kan man tycka att soldaterna ser modiga och starka ut. Som att de klarar av vad som helst och inte visar känslor för någonting. Men under ytan är de som vilka vanliga människor som helst och inte alls sådär modiga och tuffa som de ser ut att vara.
Kap 12: "De liv som bar mig under dessa år finns ännu kvar i mina händer och ögon"
Jag tycker att den här meningen beskriver mycket bra hur soldaterna kommer minnas den tid som har varit under kriget. De kommer alltid att komma ihåg hur svårt de har haft det under alla dessa år och de hämska minnerna kommer kommas ihåg länge. De blir väldigt svåra att suddas ut, oavsett om de vill eller inte.
Pauls möte med Gérard Duval:
Paul sitter gömd i en krater mitt bland kulsprutare och kastandes granater på skagfältet när plötsligt en man ramlar ner i kratern. Utan att tveka hugger Paul mannen med sin kniv. Mannen som heter Gérard Duval blir mycket skadad av knivhugget och lägger sig ner skadad i hörnet av kratern. Gérard rosslar högt och efter ett tag börjar Paul känna sig skyldig så han bestämmer sig för att hjälpa mannen. Men det visar sig vara väldigt svårt, så tillslut dör Gérard och Paul ångrar vad han har gjort. Paul inser att mannen egentligen är som vilken person som helst. Han skulle till och med kunna varit en nära vän.
Efter mötet med Gérard verkar det som att Paul inte längre vill vara med i kriget. Det är ungefär som att han inser att deras fiender inte längre är lika stora fiender. De är ju vanliga människor, precis som dem.
Jag tycker att det är en väldigt spännande och gripande bok. Det var lätt att komma in i boken och handlingen blev bara mer spännande när man blev påmind om att allt det här har faktist hänt på riktigt.
Det är både fashinerande och väldigt skrämmande att läsa om hur det verkligen var i kriget från en soldats synvinkel.
Det som var lite långtråkigt att läsa om i boken var när de låg på fronten och det hände i stort sett samma saker hela tiden. Fast i och för sig så kan man ju inte förvänta sig något annat när man har hört bokens titel "På västfronten intet nytt".
Språket var som de över mig har skrivit väldigt gammaldags. Men jag tycker bara att det passar bra in i boken att det är lite gammalt skrivet.
Det känns bra att ha läst boken och jag skulle verkligen rekomendera den för någon som vill veta mer om hur det var att vara en soldat under andra världskriget.
Fråga till Kafka:
Tycker du att Paul skulle ha reagerat annorlunda när Géard kom? Skulle han ha väntat med att hugga honom och se om det verkligen var en fiende?
Första världskriget*
Svar till Isolde:
Risken finns ju att han själv skulle blivit dödad om han väntat så det är svårt att svara på
svar till kafa:
Jag tycker faktiskt att Paul inte gjorde rätt med att ljuga för hans mamma.
därför att det var ändå kemmerrichs mamma och han
lovade ju henne att han skulle se efter honom vad,
som än hände vilket han inte höll,sjävklart att det är svårt att hålla en sån sak när det är krig.
Men ändå om Paul var hans vän och ville hedra honom
så kunde han ha sagt hela sanningen och inte ha
ljugit som han gjorde för tänk på hans mamma hon
fick aldrig ens reda på hela sanningen och det tragiska var att hon aldrig ens fick ta farväl av
sin son ordentigt heller.
Svar till Kafa:
jag tycker att Paul gjorde fel med att ljuga till
Kemmerich mamma om han verkligen var hans vän och ville hedra honom då kunde han faktiskt ha sagt sanningen även om det kommer skada Kemmerich
mamma då skulle hon åtminstonde fått reda på
sanningen.
Jag menar tänk om du själv skulle vara i en sån situation skulle
inte du vilja veta vad som hände med ditt barn?
även om sanningen kommer att göra ont.
För det sorgliga och tragiska är att Kemmerichs mamma fick aldrig ta farväl av sin son på hans
dödsbädd, plus han kom aldrig hem igen.
Citat
"Förbanden är inte längre av tyg, de består endast av vitt kräppapper." Kapitel 10
Jag tolkar detta citat som att det här kriget hade hållt på alldeles för länge och det blev allt för många skadade. Det hade blivit så pass många skadade att industrierna inte längre hann producera förband i samma takt som folk skadades. När man börjar använda kräppapper som förband, förstår man att det måste ha varit väldigt många som kom ifrån slagfälten med skador. Tyskarna hade ju trots allt inte tänkt sig att kriget skulle hålla på speciellt länge, och det med förbanden var ju ett tydligt tecken på det.
"Om vi hade kommit hem 1916, skulle smärtan och styrkan hos våra upplevelser ha väckt en storm." Kapitel 12
Jag tolkar det som att om de hade kommit hem tidigare, hade de varit rasande och extremt arga på makthavarna i Tyskland som hade skickat ut dem i det som sades bli ett kort och enkelt krig, men blev hemskt. Men de två extra åren i kriget hade gjort dem alla helt slutkörda och utan någon direkt livsglädje. Kriget hade helt enkelt förstört hans liv. (Alla trodde att det skulle bli fred och vapentillstånd, även om han föll senare)
"Varje dag och varje timme, varje granat och varje död gnager på denna tunna slöja, och åren nöter den hastigt."
Jag tolkar slöjan som ens självsäkerhet. I början av kriget såg man säkert modig och självsäker ut, men dagarna i skyttegravarna och granaterna som sprängdes titt som tätt,gjorde inte en mer självsäker och efter varje dag där ute, och efter varje granat som sprängdes, började man se osäker ut, och till slut börjar vara rädd.
Kap 10:"Jag är ung, jag är tjugo år gammal; men jag känner inget annat av livet än förtvivlan, döden, ångesten och det nära sambandet mellan de galnaste ytligheter och avgrunder till lidande" Citerat Isolde.
Jag tror att han kände att han hade upplevt så mycket sorg och förtvivlan som inte någon person borde uppleva. Kriget hade påverkat han negativt fysiskt, men speciellt psykiskt med alla hemska minnen som han har upplevt och alla vänner som han hade förlorat.
Gérard Duval var en fransk typograf som Paul träffade på i en krater ute på slagfältet. Paul hade gömt sig i kratern för att undvika skotten från kulsprutor och prickskyttar. När han låg i kratern beslutade han sig för att hugga med sin dolk om någon skulle hoppa ner i hans krater. Gérard hoppade ner i samma krater som Paul och blev huggen av honom. Paul förstår inte riktigt själv vad han har gjort, utan han agerade impulsivt utan att tänka efter. Först tror Paul att han har dödat Gérard, men han inser sen att Gérard fortfarande lever. När Paul förstår det, försöker han göra allt möjligt för att hjälpa Gérard. Samtidigt tänker Paul att han hade dödat en livslevande person och han tänker på Gérards hustru. Paul tänker att han ska betala tillbaka, genom att skriva ett brev till Gérards hustru, sedan vill han skicka pengar till hustrun och bli typograf som Gérard.
Den här händelsen gjorde Paul väldigt skeptiskt till kriget, han insåg efter dolkhuggen att de han krigade mot var personer och inte något annat. Paul förstår inte hur Gérard kunde vara hans fiende, när han hade fru och barn. Hade det varit möjligt, hade han inte dödat fransmannen. Med mörkret som beskydd, kommer Kat, Albert och resten, och hjälper honom.
Om jag ska vara helt ärlig, var boken inte någon av de bättre som jag har läst. Den var i och för sig ganska intressant när de låg i skyttegravarna och som någon skrev, är det väl en aning intressant att få en realistisk bild av första världskriget ur en soldats synvinkel, men annars var det ingen bok som jag skulle rekommendera. Jag skulle ge den en tvåa på en femgradig skala.
Om man ser på språket, var det ju en bok med mycket gammaldags språk. Jag kan inte säga att jag gillar gammaldags språk, föredrar hellre modernt, men det störde mig inte speciellt mycket.
CITAT:
Kap 10: - Var träffade det? – I knät, tror jag. - Kan du springa? - Det tror jag... - Framåt då!
Tog det citatet därför att det beskriver bra hur det var i krig man kan. Även om man är träffad eller skadad så måste man fortsätta kämpa. Man kan inte känna efter utan bara fortsätta.
Kap 11: Nu är träden åter gröna. Vårt liv växlar mellan front och baracker. Vi har redan vant oss vid kriget.
Tycker det citatet säger mycket. Det bevisar på hur länga dem varigt i krig att dem har vant sig att döda och springa från granater och fiende eld. Dem har vart i krig så länge nu att det är en vana, något som dem gör på heltid. Bevisar också att tiden går snabbt och att dem inte tänker på den längre.
Kap 12: Det är höst. Av de gamla är det inte många kvar. Jag är den siste av de sju från vår klass. Alla talar om fred och vapenstillestånd.
Många är döda och kriget lider mot sitt slut. Allt för många har stupat. Det finns inte många kvar som lever. Många tror säkert inte att kriget håller på att ta slut, men hoppas nog att det blir fred. Inget kommer någonsin heller att bli som förr. Många kommer inte kunna återgå till det vanliga livet utan en del av dem kommer alltid att finnas på skyttegravarna.
När Paul kommer hem och träffar sin syster och mor:
Paul träffar först sin syster och han är som jag uppfattar det lite rädd och tycker det är obehagligt eftersom hanlutar sig mot väggen och griper tag i sin hjälm och sitt gevär mycket hårt. Han får inte heller fram ett ord han tycker bara att det är obehagligt. Men efter en kraft ansträngning rycker han upp sig. När han sedan träffar sin mamma blir det mycket sentimentalt och hans mamma börjar gråta. Paul är nog också mycket känslosam just då. I alla fall hur jag uppfattar det. Lite senare är dem alla självklart att det är kul att se varandra.
Det är lite senare när han är hemma som alla frågor om kriget som det blir obekvämt och jobbigt att svara på frågorna. Som jag uppfattar det så tycker han att ingen förstår hur det är i kriget. Många förstår inte hur väldigt tufft det verkligen är och att det inte alls går så bra som det sägs. Det är flera som vill höra dem saftiga detaljerna, men dem förstår inte att när man själv varigt med om dem så är det inget man berättar. Utan man försöker begrava dem långt inne i sig.
Jag tror att Pauls möte med sin familj gör att han blir ännu mer försiktig och verkligen försöker att komma hem hel. Inte främst för sin egen skull utan för sin familj. För att han vet att dem inte skulle klara av att förlora han, speciellt hans mamma. Även om jag inte vet säkert att han ville komma hem efter kriget. Jag tror nästan att han ville dö i skyttegravarna.
Tycker att boken var lite si och sådär. Den var ganska bra med dess bra beskrivningar och man kunde ibland verkligen få en bra bild hur det var, och nästan leva sig in. Det var också bra med att det var bra växling mellan dramatiska händelser och lugna händelser. Ibland var det krig och action ibland var det bara att dem åt eller pratade och vilade. Det jag inte gillade men förstår för att boken är så gammal är det gamla språket. Inte att jag inte förstod, utan mest för att det var lite jobbigt att läsa. Det var vissa meningar och stycken som var lite jobbiga att förstå. Något annat bra som författaren lyckades bra med enligt mig var att han skrev citat, meningar och stycken som man inte riktigt förstod utan man fick tolka dem lite hur man själv ville. Mycket av ens egna tolkningar. Boken var lagom lång men lite för långa kapitel skulle också vilja ha namn på kapitlen. Ibland så kan kapitlens namn skapa att man får en liten föraning men ändå inte och det gör att man vill läsa mer. Skulle jag ge den ett fast betyg så skulle det vara 6/10.
Tycker att Kafkas första citat och tolkning var bra. Håller helt med.
Till Gutenberg.
jag håller inte alls med dig. jag tycker att det var rätt av han att ljuga efterom jag inte tror att hon ville höra att han hade legat på ett sjukhus där han led och tvinade bort. det är bättre då att säga att han dog en snabb död. och att han skulle hedra honom med att säga sanningen tycker jag inte är att man hedra någon. det gör man att leva i hans ära. det viktiga är inte hur han dog utan hur han levde. och som du säger att han ju låvad men inte kunde hålla för att det var krig håller jag med dig om. hur skulle han kunna hålla att han skulle se efter en kille som fortfarande var en unge och se till att han kom hem levande. man kan inte be någon att lova att han ska sätta sitt eget liv för att skydda honom vilket jag uppfattar som hon gör
svar till lysistrate:
men heller att säga sanningen än att ljuga om du
var i hennes situation skulle inte du vilja ha reda på vad som hade hänt? jag menar tänk på hur
hon känner sig
och vadå ha rätt att ljuga om en kamrats död ?
skulle du göra det om det var din kamrat eller ?
vissa saker kan man ljuga om och vissa saker ljuger man bara inte om som Kemmerichs död.
så jag förstår inte ditt syfte när du säger
att han hade "rätt"till att ljuga om kemmerichs död?
till lysistrate:
och även om han sa att han dog "en snabb död" så var det en väldigt dålig ursäkt.
så jag håller inte med dig heller
och föresten så bad inte hon Paul att "sätta" sitt
liv till kemmerich hon sa bara att han skulle se efter honom .
Att sätta sitt liv och se efter saker
är faktiskt en väldigt stor skillnad.
Citat
Kap. 10 "Nu utvecklar vi en storartad verksamhet. Det är åter ett tillfälle att sträcka inte bara på benen utan också på själen. Och sånna tillfällen tar vi vara på; ty vårt läge är så förtvivlat att vi inte kan vara sentimentala längre"
Tolkning
Dom har varit så länge i kriget att dom har stängt av sin känslosamma sida omedvetet och när tillfällen dyker upp som dom har chans att tänka på gamla minnen tar de vara på dom.
Citat
kap. 11 "Vi räknar inte längre veckorna"
Tolkning
De har varit för länge i kriget så de slutar räkna dagar, veckor, månader och år.
Citat
Kap. 12 "När vi nu vänder tillbaka är vi trötta, brutna, förbrända, rotlösa och utan hopp. Vi ska aldrig mer kunna finna oss tillrätta."
Tolkning
Kriget har förstört dom. De kommer aldrig kunna bli sig själva igen, deras inställnig är bara att döda, dom kan inte vara känslosamma i kriget då kommer dom inte långt, den kalla sidan har tagit över dom.
Mötet med kemmerich mamma och Paul.
Stämningen mellan dom var inte den bästa, kemmerich mamma tror Paul ljuger om kemmerich's död sammtidigt som hon precis har fått det hemska beskeden om att hennes son har dött. Stämningen kan inte vara annat än dålig.
Mötet förändrar, hon vill inte träffa Paul mer och hon kommer förmodligen att vara helt förstörd ett bra tag framöver.
Paul ger sig av och det är antgligen sista gången han träffar kemmerich's mamma.
Jag tycker boken var bra men den kunde bli lite långtråkig, språket var lite gammaldags men inte så, så att man inte förstår.
/Euripides
Kap 10: "Byn utplånas långsamt av granaterna, och vi lever ett lyckligt liv".
Det var då Paul och 8 andra män skulle bevaka en by.
De hittar en massa mat och annat i officer kvarteret.
Det verkar som de verkligen blev glada och nöjda över allt de hittat och kunde lägga kriget bakom sig lite. Det visar också att krig kan ha sina ljusa små stunder.
Kap 11: "Våra händer är jord, våra kroppar gyttja och våra ögon regnpölar. Vi vet inte om vi ännu lever."
Denna mening förklarar hur mentalt instabil man kan bli av krig, det verkar som de är ganska nere och det har ingen större betydelse om de dör.
Eftersom de har krigat så länge så tror jag att de är ganska trötta, smutsiga osv. "De vet inte längre om de lever".
Kap 12: Vi ska aldrig mer kunna finna oss till rätta.
Med det tolkar jag att de aldrig kommer bli samma personer som de va innan kriget. När man är med om så mycket krig och död så tror jag man börjar glömma bort sig själv som person. Någonstans i boken beskrev Paul att han "blev till ett monster när han såg fransmännen".
Jag har valt att skriva om mötet med Pauls mamma.
Hon verkade oroa sig ganska mycket för honom när han kom hem och hon frågade hur han hade det.
Han sa att det "inte var så farligt", fastän det var det, fler av hans vänner hade ju dött osv.
Men han sa det för att försöka hålla sin mor lugn, han ville inte att hon skulle oroa sig för honom eftersom hon bland annat var sjuk.
Jag tolkar det också som att han ville visa för henne att han var stark och kunde klara sig.
Det känns som att hon litade på honom och trodde på vad han sa men innerst inne visste hur det låg till. Heinrich Bredemeyer hade ju också varit på besökt hos hans mor och berättat hur hemskt det var.
Jag tycker att boken var bra.
Det finns så många sätt att tolka den.
Jag tror författaren vill att man ska dras tillbaks till den tiden, att få ta del av/veta om hur hemskt det kan ha varit.
Jag tycker att det är bra att man får se från soldaters synvinklar och följa dem genom boken. Man märker hur de förändras som personer från när de kom till fronten och framåt.
Det känns också som boken vill säga att krig aldrig slutar "lyckligt". Med det syftar jag på slutet av boken när Paul ritar en fågel och blir skjuten, han var ju trotts allt huvudpersonen, så boken slutade inte lyckligt. Jag tror att han försökte minnas den gamla tiden i skolan, speciellt då när han satt o ritade av fågeln i fönstret. Jag tolkar fågeln som något slags tecken på frihet, vilket han inte fick i slutet.
Det gammeldagsa språket störde mig inte alls. Det är bra att få bekanta sig med lite nya ord. Boken är ju gammal trotts allt!
Jag såg klart hela filmen hemma och tycker den var okej, boken är mycket bättre.
Från boken får man måla upp en "egen värld" och får en egen uppfattning av personerna, så jag skulle rekommendera den. Förövrigt var den ganska spännande.
Fråga till Isolde: Hur menar du med att "det hände samma saker hela tiden när de låg på fronten" ?
Riktigt kul att läsa textinläggen såhär på söndagskvällen! Hittills mycket välvalda citat, tycker jag!Som nån skrev, de går ju att tolka lite som man vill - det är då diskussionen blir intressant.
Det har också uppstått en liten etisk diskussion om huruvida det är rätt att ljuga i vissa lägen, eller inte - där visade tonläget att det var en verkligt viktig fråga!Jag tror alla stött på den i vardagen också...Undrar nu hur lätt det blir att välja citat o möte för de som skriver sist?
Ska bli spännande att läsa!
kap 10: trots detta blir vi gripna, medan vi står vid spisen och reder till alla läckerheter
kap 11: vi räknar inte längre veckorna.
kap 12: det är höst, av de gamla är det inte många kvar.
Tolkningar
kap 10: under en lång period har dem fått vara ute i kriget maten är inte desamma som hemma så all mat dem får är dem tacksamma över.
kap 11: dem har vart i krig så länge så dem knappt ser slutet på resan och det verkar inte så jätte possetivt.
kap12: berättar att en efter en dör och det finns inte många kvar. Livet i krig i hårt.
Mötet med Kemmerich mamma och Paul
Paul åker till Kemmerich mamma hon vet att Kemmerich har dött men inte hur. Paul ljuger och söger att han dog på ett vanligt sett men mamma tror inte på det. Paul envisas med att fortsätta ljuga om hans död. Tillslut tror hon på det och ´Paul fick åka till´baka till fronten. Jag tror inte stämningen var den bästa precis. Mamman måste ha varit välldigt orolig och Paul stressad men jag tycker inte han skulle ha ljugig. Det är hennes barn. Tror inte heller att hon skulle bli mer upprörd/ledsen om Paul hade berättat sanningen. Han skulle fortfarande vara död.
Betygsättning: tycker den va jobbig att läsa eftersom det var krig och jobbiga stunder. Den Blev tråkig när det handlade om samma sak länge. Språket var gammeldags. Men fascinerande att läsa om nåt som hänt på riktigt förr i tiden. Hur dem verkligen hade det mat, levnadsförhållande, sjukdomar mm.
Till Gutenberg / Lysistrate
Angående disskutionen om när Paul ljög för Kemmerichs mamma, instämmer jag helt med Lysistrate. Ifall Kemmerichs mamma skulle få reda att hennes son dog en smärtsam död på ett sjukhus, istället för en snabb död på slagfältet, skulle det vara jobbigare för hans mamma. Jag tror nog att man hade varit mer sorgsen om man visste att ens son led tills han dog, än att han dog snabbt och smärtfritt. Ingen har rätt att blåljuga om sånt, men att förvränga sanningen för att underlätta mammans sorg är rätt.
svar till tristian:
att förvrännga en sanning är precis som att ljuga och det är faktiskt hundra gånger värre...
svar till tristan: hellre att säga sannigen och även hur hårt hon än kommer ta det så var det faktiskt bättre än att "blå ljuga" om kemmerichs död.
Svar till Tristan:faktum är också att det är faktiskt skillnad om man ljuger om en liten grej men är det stora grejer som hans död och att Paul
bara hade mage att ljuga till kemmerichs mamma om det var väldigt magstarkt.Han hade faktiskt ingen rätt till att ljuga om en sån grej.
Kapitel 10: "Så sakliga att jag ibland ryser till när för ett ögonblick en tanke från det förflutna, från tiden för kriget, förirrar sig in i mitt huvud. Den stannar inte heller länge där."
Jag tar det som om kriget nästan hjärntvättat Paul. Han har glömt bort nästan allting från tiden innan kriget på grund av allt som har hänt. Den sista meningen bevisar verkligen att han inte kommer ihåg det förflutna bra.
Kapitel 11: "Det är som om vi förr varit mynt från skilda länder; nu har man smält samman dem, och alla har fått samma prägel."
Här tolkar jag det som om Paul menar att alla har sitt ursprung, alla har varit olika en gång i tiden. Men nu under krigets gång har alla blivit likadana, sårade, trötta och slitna. De har tappat sina känslor och är nu bara soldater hela bunten, inte någonting som de var tidigare.
Kapitel 12: "Vi ska aldrig mer kunna finna oss till rätta."
Jag tar det som om han menar att de har misslyckats med det kriget och att de bara har förlorat på det. Dem kommer aldrig kunna återvända till sitt gamla vanliga jag när de återvänder hem.
Mötet mellan Paul och hans mor och syster.
Paul kommer tillbaka hem efter att ha fått permission. Den första han stöter på hemma är sin äldsta syster. Systern hans ropar på sin mor att Paul har kommit, men Paul kan knappt röra sig. Han kan inte göra någonting utan står bara där med tårar i ansiktet. Men han skärper sig, och då hör han sin mors röst. Han frågar vart hon är och hon svarar att hon är sjuk. Paul stiger in till sin mors rum och ser henne ligga i sängen, väldigt svag och blek. Paul sitter länge vid hans mor innan han beger sig ut för att hämta sina saker som han lämnade utanför. När han kommer tillbaka ger han lite mat som Kat gav honom, det är även då hans mor ställer svåra och känslosamma frågor. Han ljuger för sin mor och säger att det är bra där ute. Jag tror han gör det för att hon inte ska oroa sig över sin son och må lite bättre. Skulle Paul berätta alla hemskheter skulle hans mor nog aldrig låta honom lämna hemmet igen, inte förrens hon hade dött. När han lämnar rummet med hans syster berättar hon vad hon har för sjukdom, nämligen cancer.
Jag tror att det var bra att Paul träffade sin familj igen för att få kontakten igen, bara att få se dem en sista gång. Men jag tror att Paul har blivit så hårt påverkad av allt i kriget att han nästan glömt bort hur hans familj var. Det kändes väldigt stelt när han träffade dem, som om han nästan inte ville göra det. Men jag tror att det var bra gjort av honom att säga till sin mor att det var bra ute i kriget och att det inte var några problem alls för att inte skapa några jobbiga känslor hos hans mor som skulle kunna försämra hennes hälsa.
Boken var stundtals rätt bra. Om den kunde få till något så var det att få till stämning som om det kändes som om man läste mitt under ett krig. Det var mycket bra miljöbeskrivningar men annars tyckte jag inte att den var särskilt bra. Språket kändes inte som det modernaste och den var rätt "tung" att läsa. Ibland var den riktigt seg och tråkig, men då och då var den rätt intressant. Jag skulle inte direkt rekommendera boken till mina kompisar, så därför får den betyget 5/10.
svar till Tristian: och vadå "underlätta" han underlättar ingenting eftersom att hon sörjer sin son och det underlättar ingenting.
asså snälla Gutenberg du behöver inte lägga 20 kommentarer på vad alla säger
Om man får reda på att sin son har dött, är det så klart hemskt och väldigt jobbigt. MEN att veta att ens son har lidit och haft otroligt ont in i det sista är förmodligen inte något som man vill veta, för det skulle som sagt bara göra det jobbigare för en. Jag personligen hade inte varit lika sorgsen om jag visste att min son i alla fall inte hade lidit och haft ont innan han avled. Det jag menade med att förvränga sanningen var att man skulle säga att han dog en snabb och osmärtsam död, och inte en smärtfull och utdragen död. Jag anser inte att man ljuger då, men de e ja de..
Till Tristan: Tror du att Paul hade tyckt annorlunda om Gerard Duval om han hade dödat en av hans närmre vänner?
Sen vill jag kommentera det här om Pauls lögn. Jag tycker Paul gjorde rätt, Kemmerich är död och kommer vara död. Hans mor behöver bara veta att han dog, inte att han har lidit och haft otroliga smärtor. Jag hade mått bättre om jag trodde att min bror dog pang på istället för att han har plågats otaliga nätter utan att kunna göra något åt saken.
Kap 10: ”Byn utplånas långsamt av granater, och vi lever ett lyckligt liv.”
Tolkar det som att så länge dem hade en torr säng, mat och sin tobak så var de lyckliga, det var ett av de bästa belöningar för dem i dessa krigstider. Tror också att dem efter har varit med så länge i kriget så förstod och delvis accepterade dem att man till slut skulle stupa, och att detta var ett av de bästa sätten att avsluta sitt liv på, med mat, tobak och sina vänner.
Kap 11: ”Vi har redan vant oss vid kriget som en dödsorsak i likhet mer kräfta och tuberkulos, spanska sjukan och rödsot.”
Att dö i krig var nu efter många års krigande likgiltigt med att dö av en sjukdom, man såg kanske till och med på kriget som en enda stor sjukdom och pest, en sjukdom som skördat så många liv att det nu bara räckte med att säga att personen dog ”i krig”.
Kap 12: ”Vi ska aldrig mer kunna finna oss till rätta.”
Även om kriget skulle ta slut och folk skulle få bege sig hem så skulle de flesta inte klara av det, kriget hade satt djupa spår på många av dem och förändrat dem helt och hållet som individer. De som inte redan var knäckta av kriget skulle nog aldrig kunna leva ett normalt liv igen. Jag tror/vet att man efter att ha vart ute i krig så pass länge ser annorlunda på världen och värderar helt annorlunda än vad en ”normal person” skulle gjort. De ville nog delvis inte ha lugn & ro egentligen eftersom det var då alla hemska minnen och tankar bubblade upp till ytan igen och många kunde nog inte hantera det.
Mötet med Gérard Duval
Paul sitter fast i en krater under full eldgivning från båda sidor mitt i natten efter att under ett spaningsuppdrag förvirrat sig, och när eldgivningen börjat kastat sig ner i första bästa krater. Medans Paul ligger i leran och spelar död ramlar det plötsligt ner en fransman i kratern och hamnar ovanpå Paul, som då impulsivt och utan att tänka hugger fransmannen rakt i bröstet. Fransmannen dör inte av knivhugget utan börjar rossla och försöka kalla på hjälp, Paul får panik och hugger till än en gång. Paul försöker övertala sig att mannen är död men de konstanta rosslanden och rörelserna säger annat. Till slut känner sig Paul så skyldig och känner sådant medlidande att han bestämmer sig för att försöka hjälpa mannen. När mannen ser Paul närma sig så fylls han ögon med ett uttryck av förfärlig skräck, ”i hans ögon kommer en sådan oerhörd rädsla att jag för ett ögonblick tror att de kunde ha kraft att dra med sig kroppen.” Paul försöker lugna ner Gérard och försöker få honom att förstå att han inget annat vill än att hjälpa honom. När Paul sedan får reda på att mannen heter Gérard Duval och har en fru som han skrivit en massa brev till blir det ännu mer personligt och han känner en sådan massiv skuld att när Gérard sedan dör lovar Paul sig själv och Gérard att skriva till hans fru och hjälpa dem. Han lovar också att endast leva för honom och hans familj. Även fast han innerst inne vet att han inte kommer hålla löftet så får det honom att känna sig bättre. Vad jag kommer ihåg så får Paul en annan synpunkt på kriget efter mötet och känner längre ingen större lust och motivation till att kriga mer nu när han tillbringat flera dygn med en motståndare och förstår att det är likvärdiga människor som dem skjuter och krigar mot, och ett de egentligen skulle kunna vara deras kamrater, släktingar etc. Det är vanliga personer som skickats fram till fronten precis som dem själva.
Jag tyckte boken var väldigt intressant och bra till en början, sedan blev det lite tjatigt och inte lika fängslande när det i stort sett var samma händelser som upprepades bara att de beskrevs och upplevdes annorlunda. Men i det stora hela var det en väldigt intressant bok eftersom situationen i kriget målas upp så väl och man kan lätt tänka sig hur det kan ha sett ut. Även att det var skrivet ur en soldats synvinkel på det hela gjorde det mer intressant, kan tänka mig att han skrev precis som det var och så som han upplevde det och inte försökte dölja sina och sitt lands svagheter etc.
men sluta skriv dåra så att jag slipper era komentarer snälla sluta ATT skriva komentarer
Till Lysistrate:
"Var träffade det? – I knät, tror jag. - Kan du springa? - Det tror jag... - Framåt då!" Håller med fullständigt om din tolkning på det citatet, eftersom det var kamp om liv och död hade dem inget annat val än att springa för livet även om dem var skadade. Dem förstår att dem stannar och möter en säker död eller så springer dem så gott dem kan och kanske överlever. Kunde inte ha tolkat de bättre själv :)
till lysistrate:
sluta själv att skriva komentarer till vad jag skriver eller är det så svårt eller ?
Till Gutenberg:
Det är ingen har bett dig kommentera våra texter och tolkningar? Så snälla, känn dig inte tvungen
Kap6: "Vi ser hur soldater, som fått båda fötterna bortslitna, fortsätter att springa"
Jag tolkar det som att bilden som folk hade i hemvärlden var mycket annorlunda än vad dom som var i kriget visste om, Det var grymt,hemskt och borde inte funnits.
Kap10: "Jag kastar en blick på bädden. Den är försedd med snövita lakan, rena lakan som till och med har vecken kvar och är så fina att man knappt kan föreställa sig det.
Tolkning: Kriget har skärrat dom så hårt att dom inte ens kan komma ihåg en vardaglig sak, som en skön säng om kvällen. När dom ser en så skäms dom för att dom är så vilda och smutsiga att lopporna känner sig som hemma på deras kroppar.
Kap 10: "Vad som fanns förut, finns inte längre"
Tolkning: Kriget är det enda kvar som dom har, det är det enda dom kan, dom är födda till det.
Dom kommer inte ihåg nånting av det vardagliga livet och vet inte om dom någonsin kommer kunna anpassa sig till det efteråt.
Pauls möte med Gerard Duval var omskakande för honom. Han stöter honom i halsen, han verkar vråla det är som ett dån, men det är bara Paul som pulserar. Minuterna, Timmarna Paul får spendera med Gerard i kratern påverkar honom. Han tar hand om Gerard som sin egen för att visa dom andra att han faktiskt tog hand om honom. Till slut dör Gerard och Paul finner i hans plånbok brev från hustrun, denna människa hade också ett liv hur kan hans hustru se ut? hon tänker säkert på honom just nu. Om han endå hade sprungit två meter åt vänster i ett annat kraterhål så hade han säkert suttit där och skrivit ett brev till sin fru. Paul känner att han inte kommer någonvart och säger till sig själv att detta är allas öde i slutet.
Jag gillade faktiskt boken tro det eller ej! :)
Han skriver med sån känsla att man tror att man faktiskt är hans kompis i kraterhålet. Han skriver utan att dölja en enda känsla,smuts. Allt är med även hans lands svagheter och hur dom hånar deras styre, Jag tror att kamratskapen i denna bok påverkar läsarna mycket eftersom man finner denna än i dag.
Gutenberg, håll trut bara.
håller med tyst det här är inte din blogg där enbart du ska skriva
Jag måste faktiskt hålla med Lysistrate...hmm krångligt namn!
Att jag skulle hellre berättat lögnen om att Kemmerich dog ärofullt och utan smärta än att hon ska lida ännu mer och inte känna någon mening med livet längre.
I den än mer intensiva diskussionen om vad som är rätt eller fel, vill jag bara påminna om att en blogg är en offentlig text.Vem som helst kan läsa den (även om inte allmänheten lär hitta hit så lätt) så tänk på det när ni skriver!
-Kolla en blogg om politik,där finns samma engagemang.Man argumenterar för sin åsikt,sen får man nog acceptera att folk tycker olika det är ju det som är finessen med diskussioner och demokrati!
Det är intressant för mig att veta vad ni tyckt om boken lite mer i detalj.Den ÄR ju tung och gammal, men kul att många kan se att den har ett visst värde ändå.En riktigt klassiker!
...sen finns ju ett lite kul ordspråk: "En klassiker är en bok som alla vill ha läst, men ingen vill läsa" om ni fattar ;)
tror alla håller med Lysistrate där. som tigern bakom tallen nr2 sa, håll trut bara!
Kap 10: "Det är rädslan, som hjälpt oss; vi skulle ha sprungit på även om de skjutit fötterna av oss - skulle ha fortsatt på benstumparna."
Tolkning: Jag tycker det låter som om de sprang för deras liv och verkligen ville leva, de ville inte dö. Vad som än skulle hända skulle de försöka klara sig och överleva.
Kap 11: "Vi räknar inte längre veckorna."
Tolkning: Jag tycker den här meningen är lite sorglig, den berättar att de inte verkar bry sig längre, de orkar inte bry sig hur länge sen de kom dit eller hur länge de har varit där nu. Det är krig, ingenting annat, så allting annat glöms bort.
Kap 12: "Månaderna och åren må komma, de ska inte ta ifrån mig mer, de kan inte ta ifrån mig mer."
Tolkning: Det verkar som om Paul tycker att hans liv är slut. Han bryr sig inte om vad som händer i framtiden, han har varit med om det värsta som kan hända i någons liv och ingenting kan påverka det.
Pauls möte med Gerard Duval:
Paul ligger i en granatkrater, varför han ligger där är för att han undvek en stor skottlossning på dagen. Om någon skulle hoppa ner hade Paul bestämt sig för att hugga den med sin dolk. Gerard Duval hoppade ner i kratern som Paul låg i och då högg Paul honom för sitt eget bästa, han agerade på ren instinkt. Paul trodde att han hade dödat Gerard, men han märker sen att Gerard lever och hjälper honom så att han inte ska dö. Han lugnar ner Gerard och försöker verkligen få honom att förstå att han bara ska hjälpa honom, trots att han huggit honom tre gånger. Tillslut dör han, och Paul inser vad han har gjort, dödat en människa med sina egna händer. Paul säger till sig själv att han ska skriva ett brev till Gerards hustru senare och uppmanar sig själv att bli typograf, precis som Gerard.
Den här händelsen hade stor betydelse för Paul. Dels insåg han hur hemskt kriget var, varför skulle man döda likadana människor som en själv? Gerard Duval hade fru och barn, precis som vilken vanlig tysk som helst, det fanns ingen mening i att döda honom, varför var han ens en fiende för Paul? Jag tror att denna händelse satte djupa spår hos Paul.
Jag tyckte inte boken var särskilt bra. Den var långtråkig och väldigt seg och kändes gammal. Han fick inte riktigt min uppmärksamhet som jag hoppades på. Men det var intressant att få en bra inblick i kriget från en riktigt bra skriven bok som beskrev det väldigt bra. Men själva boken var inte speciellt bra.
"En bra bok fastnar" tycker jag passar in
Citat:
Kap 10: "Spring på du, jag kommer efter, säger han och kastar sig omkull.
Jag tar honom i armen och ruskar om honom.
- Opp med dig, Albert, om du lägger dig orkar du inte längre. Framåt, jag ska stödja dig."
Ett väldigt bra avsnitt som väl beskriver hur god kamratskapen och viljan att kämpa även för andras liv är inom armén. Den känsla att vilja hjälpa sina egna så mycket är nog väldigt sällsynt i områden utanför militären.
Kap 11: "Våra tankar är lera, de knådas av dagens växling - de är goda när vi har lugn och döda när vi ligger i elden. Kraterfält både utanför och inuti oss."
Dessa rader visar hur ett krig fullkomligt kan radera ut alla känslor som en människa bär på. De flesta höll nog skenet uppe och var glada så länge de var bakom fronten, men innerst inne visste alla vad som väntade bara några dagar bort, ett rent helvete.
Kap 12: "Vi är överflödiga för oss själva, vi ska växa, några kommer att anpassa sig, andra att resignera och många blir rådlösa; åren ska gå, och slutligen kommer vi att gå till botten."
Det visar den känsla som jag tror att de flesta av de som kunde återvända hem kände. Vad skulle de göra nu? De hade inte haft något jobb tidigare, som de kunde gå till varje dag och försöka få bort minnena från kriget, som de äldre. Jag tror att många unga som överlevde kriget tog livet av sig, för att de inte orkade med denna ovisshet.
Möte mellan människor då; Jag valde avsnittet på sidan 112, där Paul ser den ilskne furiren Himmelstoss, som nu är vid fronten, sitta i ett skyddsrum hukad på knä och nästan gråta på grund av rädsla. Paul blir förstås väldigt arg att den som tränat soldaterna för krig inte ens vågar kriga själv, och skriker till honom att han ska gå ut och kriga! Men Himmelstoss bara sitter där helt orörlig. Inte förrän ett högre befäl kommer förbi skyddsrummet känner sig Himmelstoss tvungen att gå ut från rummet och ut på slagfältet.
Jag tror att detta fenomén är ganska vanligt runom i vårt samhälle, att de som visar sig som starka till en början, ofta inte är det, när det väl gäller. Såklart att det var lätt för Himmelstoss att vara arg och vresig hemma vid regementet, men när det väl gällde att strida ute på slagfältet, då visade han inte samma mod.
Jag gillade verkligen att läsa boken, och det gjorde mig inte ett dugg att den var skriven på lite äldre svenska, som någon nämne ovan är det bara bra att lära sig lite "nya" ord! Väldigt välskriven och det var lätt att leva sig in i vilken situation Paul och hans kamrater befann sig i, även om det var ganska länge sen detta skedde. Det jag även tyckte var bra att det inte var strid hela tiden, utan även lite sidor där Paul tänkte och funderade, så man kunde förstå hur han var som person!
För att ge min åsikt i diskussionen ovan så tycker jag att Paul gjorde rätt som inte berättade hela sanningen om Kemmerich död för hans mor. För vem vill få reda på att ens egen son led något fruktansvärt de sista timmarna i hans liv?
kap4: "Skulle man inte helt enkelt ta till revolvern, så det blir slut?"
Att skadorna i detta krig var så fruktansvärda och fick personen i sig att lida så mycket att man nästan tyckte att man borde skjuta dom på prick och spara dom svårigheterna
Kap 5: " då skulle jag skaffa mig ett stadigt fruntimmer, en sån där riktig köksbjörn, du vet, så man hade någonting att ta i, och sen hoppa i säng huvudstupa! Tänk dig bara, riktiga dunbolstrar med resårmadrasser, gosse!"
Livet där hemma hade nu blivit ett minne blott, man drömde bara om sakerna där hemma. Kriget hade gjort dom till män utan hem, män som inte ens kan tänka sig att ligga i sin egen säng med sin fru igen.
Kap 6: " Ännu en natt. Nu har vi blivit förslöade av spänningen, det är en outhärdlig spänning, som skrapar likt en naggad kniv längs ryggraden. Benen vill inte bära en längre, händerna darrar, kroppen är bara en tunn hud över mödosamt undertryckt vansinne."
Kriget har börjat forma dom, artelleriet som håller dom vakna om natten tröttar ut dom och gör dom minst sagt galna, dom orkar inte sitta och vänta på att en artelleripjäs ska falla ner på dom och göra slut på väntan, eller det kanske är nästan det dom vill kriget har som sagt börjat forma dom och dom börjar känna mindre.
När Paul möter Kat efter han har uppehållt doggen,
Det finns en viss liknelse som i slagfältet. Kaoset som pågår under attackerna, Paul som kastar sin revolver och träffar doggen. Pausen mellan artelleriattackerna, Paul som hämtar gåsen.
artelleriattackerna börjar igen, doggen vaknar till liv och får tillbaka sin kondition och upptar sin jakt efter Paul. Tiden dom har inuti det där lilla skjuletär väldigt viktig eftersom dom är de enda gnistorna av liv där just nu på gränsen till ingemansland, deras hjärtan är nära varandra och ögonblicket är som rummet.
Jag tyckte faktiskt om boken lite, inte så mycket!
Men jag rycktes faktiskt med i vissa kapitel.
Citat:
Kap 10: Först lasarettet visar vad kriget är.
Tolkning: Jag tolkade det som att han förstod att kriget bara leder till att många män hamnar på lasarettet och plågas under tiden dom väntar på att dö eller få åka hem med ett amputerat ben eller arm.
Kap 11: Vi är soldater och först i andra hand på ett sällsamt och skyggt vis ännu enskilda människor.
Tolkning: Dom har fått trycka undan sig själva och sitt gamla liv för att klara av att vara soldat
Kap 12: Det liv som bar mig under dessa år finns ännu kvar i mina händer och ögon.
Tolkning: Han kommer aldrig att glömma det som hänt honom under den tid han spenderade som soldat ute vid fronten.
Jag valde mötet mellan Paul och hans mamma när han är hemma på permission.
När Paul kommer hem så säger hans syster att mamman ligger sjuk uppe på övervåningen. När han kommer upp till henne ser han att hon är helt utmattat och blek. När han sedan ska gå griper hon tag i hans arm och frågar: ”Är det mycket svårt där ute?” Då tänker han att hon aldrig kommer begripa det och han vill inte heller att hon ska begripa det. Sedan svarar han henne. Nej det är inte så farligt, vi är ju många tillsammans.
Jag tror att Paul inte ville att hans mor skulle veta vilket helvete det var där ute vid fronten och hur många män som stupat. Han ville väll inte göra henne mer orolig för att hon var sjuk. Sedan att han förstod att han kunde dö när som helt och att det innan han träffade sin mor inte spelat någon roll men att det nu gjorde det.
Jag tyckte att boken var intressant för jag är själv intresserad av första och andra världskrigen, men jag tyckte samtidigt att den var väldigt långtråkigt och jag tappade intresset för boken mycket snabbt vilket gjorde den tråkig att läsa. Språket var heller inte det lättaste att förstå ibland för att det var lite gammalmodigt fast den beskrev ändå bra hur det såg ut och lät vid fronten.
Citat:
Kap: 10: ”Den får vi aldrig se mer. De har kört in honom i dödsrummet.”
Tolkning: jag tolkar de som att dem är rädda för det rummet och ingen vill hamna i dödsrummet. Dem kommer aldrig mer få se den killen som dem snart tror ska åka in där.
Kap: 11: ” Denna sommar 1918 är den blodigaste och tyngsta”
Tolkning: Att det var den dagen som flest blev skjutna eller dog och att dem verkligen behövde strida in till de sista för att kunna vinna.
Kap: 12: ”Träden här lyser i guld, rönnbären mot horisonten, och marketenterierna surrar som bikupor av fredsrykten.”
Tolkning: Dem har bara sätt jord och skyttegravar väldigt länge sen kommer dem ut och får se all fin natur som dem inte kunnat se. Den här meningen beskriver hur det känns att se naturen efter så lång tid.
Jag har valt när Kemmerich träffar Franz på sjukhuset. Jag tycker de är synd om Kemmerich att han vet att han inte kommer klara sig eftersom de är hans kompis. Jag skulle inte bli glad om någon av mina kompisar dog. Man förstår bra att han är ledsen och han beskriver sina känslor bra. Franz vet ju inte att han bara har ett ben de är synd om honom när han får reda på det. Och Kemmerich vet men får inte säga något och de är svårt att hålla en sån hemlig för ens kompis.
Jag gilla inte boken den är gammeldags och verkligen inte min typ. Jag tycker de är svårt att förstå vad dem menar ibland med alla gamla ord. Jag tror säkert äldre gillar den. Men inte ungdomar. Innehållet är bra det är så man förstår hur dem har det under de åren som dem varit i kriget.
Nathalie är gutenberg!
Hej alla solbrända Gotlandsfarare!
Om inte nån mer vill skriva ett inlägg nu, avslutar vi bloggen och börjar nedräkningen till sommarlovet!!!
